Gå vidare
Hade en cancerkompis på chatten häromkvällen som påminde mig om hur snabbt man glömmer och går vidare. Hon hade skelettvärk till den grad att hon trodde att hon skulle bli galen. Det hade jag också. För bara ett par månader sedan. Värken var så jävlig vissa dagar att jag ville skära hål i skinnet och rycka ut bäckenbenen och kasta bort dem. Samma sak gällde knäskålarna. Ut med dem bara! Släng skiten! Man provade allt - ligga på rygg i soffan med benen uppe efter väggen, ta ett varmt bad, trampa på en träningscykel. Inget hjälpte. Den gång värken från helvetet satt i under sju dagar trodde jag att galenskapen skulle ta över min hjärna. Inte långt senare kom morfintabletterna in i mitt liv och värken blev uthärdlig. Nu är hon där, min cancerkompis, i värkhelvetet. När man är där - mitt i skiten - ser man inget slut på eländet. Plötsligt har värken passerat och i nästa stund är man här - i glömskan över att man ens har upplevt det. Jag kollar mitt vänstra bröst varje dag. Kanske är det bra eller så inte. Kanske får det mig att inte glömma och gå vidare, eller så hjälper det mig att se och känna att jag är cancerfri även idag. Det har blivit rutin att känna. Vill egentligen ta bort mitt vänstra bröst också, men det vill inte min läkare. Känsla och logik är två svåra komponenter att kunna kombinera. Det är alltid känslan som vinner för mig i alla fall.
