supermorsa.blogg.se

Bloggen belyser min vardag som förutom familj, jobb, vänner och att göra saker som ger energi samtidigt handlar om att leva som "frisk" efter två omgångar bröstcancer.

Energi

Publicerad 2015-03-31 15:00:36 i Allmänt,

 Foto: Kära Majsan (tack!)
 
Saker som man tar för givet när man är frisk blir extra tydliga för mig vissa dagar. Idag slog det mig helt plötsligt hur otroligt mycket mer energi jag har idag än för bara tre veckor sedan. Jag jobbar med lätthet halvtid, äter lunch på stan med en kamrat, tar mig hem - ofta promenerandes eller cyklandes och har fortfarande energi kvar! Tårarna sprutande när det slog mig hur snabbt det har gått på slutet - från att ha kämpat mig upp på morgonen, kommit ihåg knappt hälften av vad jag hade tänkt göra och falla ihop i soffan efter en halv dag på jobbet, till att faktiskt fungera till synes ganska "normalt". Jag orkar till och med träna med dottern 2-3 gånger i veckan på kvällarna. Känner mig tacksam. Jag bryr mig faktiskt inte om att våren tog tvärstopp och att snön har vräkt ner under två dagar. Det är ok. 
 
Idag har allt material som rör vår skiva skickats för tryckning! Snart får vi hålla vår bäbis i våra händer! Om inte maken faller i en Törnrosasömn efter detta slit så vet jag inte..... Han har varit helt fantastiskt under den här processen och jag begriper ärligt talat inte hur han har orkat jobba som han har gjort utan att vara på konstant dåligt humör och morra som en premenstruell tiger (?). Han har varit sitt vanliga fina jag med vissa fullt begripliga trötthetsdippar. Vad ska vi göra efter konserten den 29 april då? All denna tid som bara kommer att "finnas över". Så kommer det troligen inte att bli utan livet kommer att rulla på som vanligt - kaaaanske med några nya projektidéer på hyllan.
 
Oj vad skönt det var med en timmes tystnad helt för mig själv. Ska njuta en stund till.

Stödhjul bort

Publicerad 2015-03-29 12:06:00 i Allmänt,

 Foto Linn Haglund (tack!)
 
Den här veckan har varit en mor - dottervecka. I tisdags åkte vi ner till Stockholm för att hon skulle få se två av hennes favoritband, Pierce the Veil och Sleeping with Sirens (......jo, jag vet...), spela på Fryshuset. En vän som jobbar där skulle visa oss runt först och sedan ta med oss på konserten. De övriga i dotterns klass gjorde nationella prov i matematik den dagen....bara så att ni förstår glädjen lite extra tydligt! Kön in till Fryshuset var full av unga tjejer och killar med hår i alla regnbågens färger. Jag såg direkt på dottern hur hemmakänslan infann sig - hon hörde dit. Eftersom hon aldrig hade varit på en större konsert tidigare var jag extra noga med att förklara vad som kan hända om man får en armbåge i magen, blir trampad på tårna eller blir yr av värmen för att man druckit för lite, vart vi skulle mötas om vi tappade bort varandra och blablablablablaaaaaaaaa. När jag hade pratat klart sa det sssssccccchhhhwwwoooooosssccch så var ungen försvunnen in i folkhavet. Jaha. Där skruvade hon själv loss stödhjulen och tog sats nerför backen. Kvar stod en förvånad mamma med gapande mun och ihålig blick och hennes kompis med ett stort leende på läpparna och en inte alls lika förvånad blick. Tre timmar senare kom en genomsvettig men lycklig unge tillbaka till mötesplatsen. Hon var yr och hade blåsor under fötterna och bubblade av ord. Underbart!
 
Det jobbas frenetiskt med allt som ska göras inför skivsläppet av On The Mends skiva den 18 april. I morgon ska den skickas på tryckning! Ramarna för konserten den 29 april är på plats - sedan handlar det om ljud och schema för alla 17 artister som ska uppträda - men det får bli en senare fråga. Det är nära nu!
 
Jag känner mig piggare och piggare i huvudet även om cancerdemensen är påtaglig i perioder. Orkar inte bry mig om det utan ska gå upp till 75% på jobbet den 1 april. En mer och mer normaliserad vardag gjorde också att jag färgade mitt cellgiftsgråa hår igår - nu är det brunsvart igen. Ville inte se ut som alla farbröder man möter på affären och har inte heller kännt mig hemma med det grå, även om jag fått mycket komplimanger av dem som tycker att jag passade i det. Nu är jag i alla fall brunsvart igen och på tisdag blir det klippning så att det inte ser ut som om jag har ett sadelskydd av hår på skallen.
 
Nu ska det handlas till en äppelpaj så att bästa tjejen som kommer på besök i eftermiddag får något i magen. God söndag på er!
 
 

Själva fan med minnen

Publicerad 2015-03-20 17:16:00 i Allmänt,

 
Igår kväll pratade dottern sprudlande glatt om att det är fem dagar kvar............FEEEEEEM DAGAR KVAR till att vi åker ner till Stockholm och ser två av hennes favoritband spela på Fryshuset. Lyckliga, gurglande ljud som aldrig tog slut. Å andra sidan skulle hon döööööö om hon fick träffa någon av de läderklädda, seriöst tatuerade unga männen - dö på ett positivt sätt såklart. Älskar tonåringar. De är bara känslor. De har inte eller känner känslor - de ÄR känslor. Mitt i mitt iakttagande av allt lyckligt skuttande slog det mig att det var länge sedan jag fick Herceptinbehandling... Borde det inte vara nästa vecka? Gulp! Minnet av en kallelse till min läkare flimrade framför ögonen på mig och jag tog mig till köket till "den viktiga pappershögen". Måndag klockan tio. Det innebär att jag alltså ska ta prover som läkaren hinner få svar på innan besöket. Måste ringa dagvården IDAG och få komma och ta proverna IDAG. Fan också att man ska vara som en guldfisk.
 
Det är klart att sköterskorna ordnade så att jag kunde komma idag och att jag inte behöver någon läkartid om proverna är bra - då får jag gå direkt till behandling på måndag eftermiddag. De är bara bäst. 
 
Klockan två satt jag i min stol på Dagvården med en fryskloss tryckt mot venporten. Eftersom jag kom på idag att jag behövde ta prover typ direkt så hann jag inte förbehandla mig med ett bäbis(embla)plåster för att bedöva stället de sticker in nålen. Fryskloss fungerar lika bra! Blicken började vandra över lokalen för att kolla om jag kände någon. Då såg jag henne några stolar bort - en kvinna i min ålder med långt hår. En av sköterskorna satt nära henne och pratade och hade sin hand på kvinnans arm. Jag kände igen de papper sköterskan höll i. Information om cellgifter. Information om biverkningar. Om peruker. Om smärtlindring och information om medicinering mot illamående. Kvinnans ögon tittade fokuserat på sköterskan. Hon blinkade knappt. Rädslan i hennes blick var påtaglig.
 
På ett ögonblick var mitt lugn som bortblåst. Igenkännandet och minnena överföll mig med full kraft. Jag var hon. Hon var jag. Jag ville gå dit och sitta bredvid henne jag också. Säga att det kommer att gå bra. Säga att cellgifter inte känns som flytande eld i dina blodådror. I det ögonblick hon befann sig i precis där och då finns ingen tröst att få. Det värsta har hänt och det finns ingen väg förbi det som måste ske. Du vet att en tid av någonting du inte har en aning om hur det kommer att bli väntar, och det enda du kan känna är rädsla och hjälplöshet. Du tittar på sköterskan som håller sin hand på din arm och litar på det hon säger även om du knappt hör ett ord. Du försöker se tapper ut men orkar inte riktigt.
 
Väl hemma tappade jag upp ett bad och funderade över dagen hittills. Mina frusna leder har tinat och jag har torkat mina tårar. Tänker fortfarande på kvinnan på dagvården med det långa håret och hoppas innerligt att allt kommer att gå bra.

Om

Min profilbild

Jeanette

Jag är en 52-årig kvinna som lever med man och två barn - en egenproducerad tonårsdotter och en bonusdotter. Har ett bra jobb, goda vänner och en syster och föräldrar som finns för mig. Det enda molnet på min himmel är att jag haft bröstcancer två gånger sedan år 2010 och försöker nu hitta tillbaka till att leva som "frisk".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela