Göra det man måste göra
Hej!
Det är drygt ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Trodde väl någonstans att det inte skulle vara mitt sista - men just då tog det stopp. Skrivandet fyllde inte samma funktion som det hade gjort under tiden jag var i den mest akuta krisen och kaoset.
När jag nu öppnar upp min blogg igen hittar jag kommentarer från personer jag aldrig mött, personer som saknar mitt skrivande och som fann stöd i mina ord. Vissa personer var i liknande situation som jag var under 2014 - 2015, hade fått cancerbesked, opererats och väntade på "nästa steg"...vad nu det skulle vara. Rädsla, oro, hopp om förbättring av sin situation och att så klart bli frisk.
Jag blir ödmjuk av tanken att ha varit ett stöd ens till någon när jag själv inte varit helt stabil på länge. Ibland behöver man dela sin tanke med någon, skratta, skrika, gråta eller promenera en timme med hög musik i öronen för att finna lite ro. Många av dem jag pratat med som bär på cancerskräcken både under och avslutad behandling säger att de ofta saknar ord när de får frågan "Hur orkar du bära på oron och rädslan att det ska komma tillbaka?" Alla svarar ungefär likadant. Man gör det man måste. Vad är alternativet?
Vi ses här snart igen. Det finns många ord i mitt huvud och mina fingrar igen :)
