Största möjliga tystnad?
Det är ganska tyst i hemmet idag. Det är så klart inte hemmet som är tyst, utan vi - människorna i hemmet - som är tysta.
Jag funderar mycket på gårdagens samtal om att aktivt förändra sitt sätt att tänka och därmed också att göra. Måste man vara pigg och utvilad för att orka ta tag i saken? Behöver man prata med någon om hur man ska göra eller är det "bara" att prova? Att släppa strunt i mitt arbetsliv har jag blivit ganska bra på, men är jag lika bra på att göra det här hemma? Är inte så säker på det. Här hemma är ingen gard uppe och skärpan är lägre. Mitt privata jag har större tendens att falla i gropen med klet, att sura över en handduk som hänger på fel ställe eller något annat strunt.
Maken och barnen är också tysta ikväll. Som om vi alla behöver vila.
Är jag mentalt utmattad av allt elände som hänt sedan 2010 eller är jag bara dålig på att släppa och gå vidare? Vissa dagar och veckor lever jag som om det värsta som hänt mig varit en punktering på cykeln en gång för tio år sedan. Andra dagar och veckor är jag fast i elände och sirap i mitt eget huvud.... Jag tror inte att någon utanför min egen familj eller närmaste vännerna ser det på mig, men så är det.
På lördag ska jag gå ut och lyssna på musik och sedan ska jag börja jobba på en egen låt tillsammans med en musiker. Jag skrev först "en annan musiker" men ändrade sedan. Det var så länge sedan jag höll på aktivt med musik. Synd. Skriver texter dock, så då är jag väl ändå "nästanmusiker"......amatörtextförfattare i alla fall :)
Skit samma! Inatt ska jag sova hela natten.
