supermorsa.blogg.se

Bloggen belyser min vardag som förutom familj, jobb, vänner och att göra saker som ger energi samtidigt handlar om att leva som "frisk" efter två omgångar bröstcancer.

Hår på huvudet

Publicerad 2014-08-31 14:27:00 i Allmänt,

Gjorde ett socialt experiment igår - begav mig ut på stadens gator och torg som en vanlig kvinna - iförd peruk. Vilken skillnad det var på hur människor tittade på mig, eller rättare sagt INTE tittade på mig. D e t v a r s å s k ö ö ö n t att inte bli betraktad av i stort sett varenda människa jag mötte! Hade bestämt träff med en vän inne på Bishops. Hon log med hela kroppen när hon såg mig och tyckte att jag var fiiin! Det tycker hon när jag är flintis också, men i alla fall... Att sitta där och prata utan att få en massa "stackars-henne-som-har-cancer"-blickar var fantastiskt. Jag tror att det även påverkade det vi pratade om - vi berörde väldigt kort vart jag är i behandlingen, mående osv. Det var också otroligt skönt! Det blir definitivt fler dagar i offentligheten med hår på huvudet.
 
Det har kommit söta små vita fjun på mitt huvud redan nu. Fattar ingenting! Borde de komma redan fast jag har cellgifter i systemet? Får se om det trillar loss efter morgondagens kur. Dottern och maken tycker att det är jättegulligt när ljuset - i en viss vinkel - fångar dem så att de glittrar. Gullefjun...
 
Idag har dottern och jag varit på pratpromenad och jag har kört Qi gong på gräsmattan i den sköna värmen. Nu ska vi pilla med insidan av våra nya fönster för att se om vi får någon ordning på dem.
 
I morgon väntar hjärtröntgen, provtagning, läkarsamtal och förhoppningsvis behandling nummer fem(5).

Skärpning mig!

Publicerad 2014-08-29 20:37:00 i Allmänt,

Det är inget bra tecken att vara på dåligt humör när man vaknar. Jag vet förstås vad det beror på. Mitt i natten vaknade jag av någon fånig anledning. Som vanligt tog jag telefonen för att se vad klockan var. Förutom att se att den var 05.30 såg jag att jag hade fått ett helt gäng meddelanden på Messenger - meddelanden som hade att göra med den här idén om att sätta ett hjärta i sitt flöde på Facebook - eller som i det här fallet - i en egen grupp på Messenger. Jag kanske är överkänslig, men jag blir både ledsen och irriterad över att man tar med mig i ett sådant där påhitt. Nog inser jag att det inte finns annat än goda tankar bakom, men på vilket sätt blir jag - som redan har bröstcancer - hjälpt av att vara med i en "hemlig" grupp enbart för kvinnor, där man inte ska berätta för någon varför man har satt ett hjärta i sitt flöde? Nu ska jag inte tjata mer om det, men det fick mitt adrenalin att pumpa redan klockan 05.30
 
Måste ha somnat om som en medvetslös, för jag vaknade med ett ryck fyra timmar senare utan att ha hört någon i familjen varken göra sina morgonbestyr eller lämna huset. Maken var ledig och hemma och log när han såg mig i trappan - förvirrad och nyvakensvullen runt ögonen. Det var skönt att käka frukost i lugn och ro och sedan ta på sig fulkläderna för att röja i garaget. Två vändor till återvinningen senare var vi ganska nöjda.
 
Känslan efter alla hjärtan-meddelanden plus ett irriterande telefonsamtal senare på morgonen hängde kvar i mig. Jag har resten av dagen varit irriterad över att "saker" inte görs så snabbt som jag vill, att ungarna inte stoppar in alla sina grejer i diskmaskinen, att det är fläckar på köksbordet, att det är grejer överallt på fel ställe OCH SÅ VIDARE!!!!
 
Det är ju egentligen så att det som stör mig är att jag har behandling igen på måndag. Först ska jag göra hjärtröntgen klockan 08.00 för att kolla att det inte blivit någon påverkan på hjärtat av allt de stoppar i mig. Det som kan gå fel där är att venporten inte funkar så att de måste sticka mig i armen för att spruta in kontrasten. Sticka mig i armen är nog elände som det är i sig. Fungerar venporten så blir personalen som ska genomföra röntgen irriterade för att de är rädda att kontrasten ska skymma hjärtat och ge dåliga bilder eftersom venporten ligger så nära hjärtat. Jag förstår dem, men jag är inte beredd på att vika mig. När det är gjort och om venporten har funkat så är det provtagning och samtal med läkare innan det är grönt ljus för behandling vid 12-snåret. Kära syster ska vara med mig den här femte och (förhoppningsvis) näst sista kuren.
 
Det är kommande blä-vecka som gör att jag är en surkärring idag, jag vet det. Ska försöka stoppa undan det och ha en bra helg. Det är ju idiotiskt att förstöra en helg genom att vara anti allt innan ens eländet har börjat! Skärpning mig!

Le dig pigg

Publicerad 2014-08-28 14:14:00 i Allmänt,

Jag ser inte lika mycket ut som en fotboll i ansiktet nu och genast blir humöret lite bättre. Det tar alltså ungefär två veckor för kortisonet att lämna kroppen så pass att man inte ser ut som om man har en honungsmelon i munnen. Precis i tid för att svälla upp igen några dagar senare.... Nä, jag vet - vad är utseendet att fundera över i en tid som denna - rätt viktigt faktiskt. Jag känner i alla fall skillnad i mitt mentala mående om jag har en "mindre ful" dag.
 
Har varit och kört Qi gong med gurun idag. Nu  börjar hon vara inne på detaljer med mig eftersom hon tycker att jag lärt mig rörelserna så himla snabbt. Det är nog karate-jag som muskelminns många rörelsemönster även om rörelserna i sig är väldigt annorlunda mellan Shotokan karate och Qi gong. Effekten blir tydligen ÄNNU bättre om man ler hela tiden. Känns ju oerhört avspänt och naturligt... Får prova det hemma här framöver.
 
Tog en cykeltur efter träningen men kände att jag ville hem snabbare än jag hade tänkt eftersom det har varit så mycket oroligheter och inbrott på vårt område den senaste tiden. Jobbigt att inte känna sig helt trygg här hemma.
 
Dottern berättade igår att hon har blivit tight med fyra av tjejerna i klassen och att en av tjejernas mamma också hade fått diagnos bröstcancer alldeles nyss. Den mamman har inte påbörjat någon behandlng ännu men hon hade passat på att skaffa sig dreadlocks nu innan hon tappar håret. Den här jävla sjukdomen är tamefan överallt!
 
Jag stör mig på det "hemliga" brevet som skickas kvinnor emellan på Facebook nu. Om någon frågar varför man har ett hjärta på sin tidslinje så ska man inte berätta. Allvarligt! Det känns så fånigt så jag blir bara trött. Det finns säkert en fin och god tanke bakom men det gör ingen skillnad. Varför ska man inte berätta? Vi är vuxna - inte någon hemlig klubb bestående av fnittrande små barn. Cancer i en familj drabbar inte bara den som är bärare av sjukdomen utan hela personens familj, vänner och arbetsplatser. Det måste vi prata om - inte hålla hemligt. Alla som bryr sig om den som drabbas berörs på ett eller annat sätt. Tiden stannar upp. Jag hoppas att fler istället stödjer Ung Cancers "Fuck Cancer" och/eller skänker pengar till Cancerfonden så att fler kan få hjälp i tid genom att forskningen går framåt.

Om

Min profilbild

Jeanette

Jag är en 52-årig kvinna som lever med man och två barn - en egenproducerad tonårsdotter och en bonusdotter. Har ett bra jobb, goda vänner och en syster och föräldrar som finns för mig. Det enda molnet på min himmel är att jag haft bröstcancer två gånger sedan år 2010 och försöker nu hitta tillbaka till att leva som "frisk".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela