supermorsa.blogg.se

Bloggen belyser min vardag som förutom familj, jobb, vänner och att göra saker som ger energi samtidigt handlar om att leva som "frisk" efter två omgångar bröstcancer.

Igenkännande

Publicerad 2015-06-10 20:17:00 i Allmänt,

Jag gick fram och presenterade mig för henne idag - hon som tar de fantastiska bilderna som hon lägger ut på sin blogg, hon som också har haft bröstcancer och dessutom bor i Umeå. När hon stod där under sitt glada paraply tyckte jag att jag kände igen henne från hennes Facebookbild från när hon gillat något som vi skrivit om On The Mend. Hon hade skrivit en kommentar som talade om att vi hade varit med om ungefär samma sak och att hon också bloggade. Efter att ha tittat i hennes blogg kände jag att det var en person jag gärna skulle vilja träffa. Så gjorde vi det idag. Efter att ha sagt "hej, visst har du en blogg?" och berättat att jag var Jeanette i projektet On The Mend så kom den där långa kramen som känns helt naturlig mellan två människor som oss. Hon är trött och sliten i kroppen och ögonen glittrar inte - orkar inte. Det var så sent som i april som hon var färdig med strålbehandlingen. Precis som jag så har hon tagit sig igenom processen "på egen hand" - har inte riktigt velat eller orkat eller .....typ så.....kunnat motivera sig till att bara prata för att prata med en kurator eller psykolog.
 
Jag ville inte sluta prata med henne. Det är många gånger det som händer när man träffar en person som varit med om "samma sak". En fd kollega från Arbetsförmedlingen kom fram och ville prata med mig och undrade hur jag mådde när hon och jag stod där. Jag ville att han skulle gå. Ville inte prata med honom just nu. Han gick. Några minuter senare kom en fd rektorskollega fram och ville samma sak. Ville inte prata med henne heller. Hon gick också. Samtalet med henne var viktigare.
 
Det är väl självklart så att alla bröstcancertanterochtjejer inte är likadana eller känner eller reagerar eller mår likadant. Självklart! Det är ändå någonting som får oss att skippa de där första sjutton trevande stegen i vänskapskopplingen och gå på kärnan. Vi finns för varandra på ett äkta sätt även om vissa av oss kanske inte kommer att bli bästa vänner för evigt.
 
Att träffa henne idag gjorde att jag än en gång insåg hur fantastisk kroppen ändå är på att klara av en massa skit som stoppas i den. Jag mår fysiskt bra idag bortsett från avdomnade tår, slemhinnor som inte funkar och lite annat småpyssel - men i det stora hela så mår jag fysiskt bra. Önskar bara att huvudet kunde läka också. Jag hävdar med en dåres bestämdhet - när jag mår bra - att cancern inte ska få ta mer energi av mig. Jag är frisk och tänker inte grotta ner mig i "tänk om"... Tydigen är det så att jag inte kan bestämma över mitt eget psyke hela tiden utan att det hör till att trilla ner i diket med jämna mellanrum.
 
Jag är på väg upp igen. Snart så!

Lobotomi?

Publicerad 2015-06-09 18:33:00 i Allmänt,

Det blev en dag utan regn.....ännu så länge. Jag har sprungit fram och tillbaka mellan uppdrag idag för att hinna med allt som behöver göras. Ställde till och med in rehabsamtalet jag skulle ha haft - för min egen skull - med en kille från personal och min chef, för att jag skulle hinna med "allt det där viktiga som måste göras". Jag hörde personalkillen ifrågasätta mitt omdöme utan att han behövde säga någonting, så jag tröstade honom(?) med att jag går på semester om åtta dagar, "så det är lugnt".... Två av de dagarna är halvdagar - i morgon för att dottern går ut sexan och på fredag för att jag vill. Måndag är en "kompdag" för att jag jobbade timmar under min sjukskrivning och för att jag ändå ska vara på lasarettet hela dagen för läkarbesök - en massa väntan - och behandling. Tisdag är en personaldag där jag bjuder hem min arbetsgrupp på lunch och bara chillar. Blir mysigt att rå om dem innan ledigheten.
 
Jag har tänkt på metastaser och annat helvete idag också. Troligen för att jag har sovit som en skrutt inatt och vaknat 300 gånger. En inte så utvilad jag är en ännu nojjigare jag. En kompis var på återkontroll idag och berättade att hon fick en rejäl panikattack i samband med det. Förstår henne. Det här med att ha haft cancer är fan inte roligt. Man blir helt störd! På väg hem från jobbet träffade jag en kollega som gått igenom liknande behandling som jag. Hon hade fortfarande känningar under fötterna efter cellgifterna och inga ögonbryn på plats. 
 
Både maken och dottern är sjuka så när jag kom hem var det bara att sätta sig i bilen och åka till affären för att handla mat. Tankmätaren skrek "tom" så jag insåg att det var projekt nummer två som behövde göras. På väg till affären kom jag på att det kanske vore trevligt om ungen fick lite skolavslutningsfika i morgon. Orkar inte baka, så det fick bli ICAbullar, ICAkakor och ICAkladdkaka. Perfekt. Måste köpa jordgubbar också. När jag handlat och tankat kom jag på att jag glömt köpa jordgubbar. Skiiit! Orkade inte vända tillbaka så jag satt där i bilen och lät tårarna rulla nedför kunderna medan jag försökte skapa lite logik i min hjärna. "Sitt inte och gråt över bortglömda jordgubbar - du kan köpa dem i morgon!". Finncrisp hade jag också glömt, även om det var det sista dottern önskade innan jag klev utanför dörren.
 
Önskar att jag kunde komma på hur man lägger cancern bakom sig och bara släpper oron för återfall utan att behöva böna och be om en lobotomi. Jag lyckas i perioder, och det är väl tur det, annars skulle det vara svårt att andas.
 
Vill fortfarande inte prata.

Börja och sluta

Publicerad 2015-06-08 22:55:23 i Allmänt,

Jag skriver för att jag inte vill prata. Det kanske inte är hela sanningen, men ändå. Jag skriver för att jag inte orkar prata mer än precis så mycket och så länge som jag orkar. Inte ett ord mer. Hur det än är så finns inga goda råd som kan sopa bort henne - den fula ångesten. Hon kommer när som helst och med full kraft. Slår undan benen på mig. Trots det vill jag inte prata. Speciellt inte om de ord jag skrivit här. Det vore som att jag, i min dröm, stod mitt på torget med byxorna nere vid fotknölarna och du kom fram till mig i drömmen och sa att "jag ser din rumpa". Dagen efter på jobbet så skulle du komma fram till mig igen och säga att "jag såg din rumpa i din dröm inatt". Vad svarar man på det? Jag vet att du såg den men vi kan väl låtsas som att du inte gjorde det. Eller? 
 
Hon är jobbig med mig just nu min ångest. Jag läser om metastaser i skelett och i lungorna och i levern och i hjärnan. Jag läser om möjlighet till behandling av metastaser, om möjlig överlevnad alternativt livslängd. Jag vet att jag inte borde, men jag läser. Ska sluta med det. Vill inte prata om det eller få sms som visar att du har läst om att jag läser. Måste bara få ur mig det så kanske det är lättare att släppa.  
 
I morgon är en ny dag. Förhoppningsvis en dag utan regn.

Om

Min profilbild

Jeanette

Jag är en 52-årig kvinna som lever med man och två barn - en egenproducerad tonårsdotter och en bonusdotter. Har ett bra jobb, goda vänner och en syster och föräldrar som finns för mig. Det enda molnet på min himmel är att jag haft bröstcancer två gånger sedan år 2010 och försöker nu hitta tillbaka till att leva som "frisk".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela