supermorsa.blogg.se

Bloggen belyser min vardag som förutom familj, jobb, vänner och att göra saker som ger energi samtidigt handlar om att leva som "frisk" efter två omgångar bröstcancer.

Kort och gott

Publicerad 2015-05-28 20:17:47 i Allmänt,

Den där omtalade "efter-cancer-tröttheten/nedstämdheten" tror jag minsann har landat hos mig nu. Det känns lite lättare att andas idag, men de här sista två veckorna har inte varit roliga. Jag har orkat jobba och sedan på skakiga ben se till att få i mig mat innan det har varit dags att dunka kudde eller soffa. Urtråkigt liv. Har inte varit en speciellt trevlig fru eller mamma heller eftersom jag knappt orkat med andra människor. På jobbet är det lättare att "skärpa till sig" än här hemma. Här släpper jag ner axlarna och låter mitt egentliga mående komma fram. Behöver inte vara professionell hemma. Tyvärr.
 
Idag kom solen fram och med det också ett och annat leende. De finns där långt inne, leendena. Snälla solen stanna kvar några dagar nu!! Snälla!

Vilken tur!

Publicerad 2015-05-25 11:16:00 i Allmänt,

 

Jag har stresspåslag redan kvällen innan. Kan inte somna fast jag legat i sängen i nästan två timmar. Försöker titta på en film. Den är nog bra men jag minns inte vad jag såg bildrutan innan. Lägger undan datorn och fokuserar på att andas. Kan inte låta bli att tänka på vännens pappa som dog i helgen. Av cancer. Jävla sjukdom.

Varför blir jag så här störd varje gång jag ska ha mina heldagar på lasarettet var tredje vecka? Jag har ingen cancer i kroppen. Det är rutinkontroller som ska göras. Herceptinet ska in i mig fyra gånger till. Sedan är det klart. Över. Förhoppningsvis för resten av livet.

Vid frukostbordet är jag spänd som en amatörskidåkare som råkat förirra sig till kanten av ”Svarta pisten” som dessutom verkar vara det enda sättet att ta sig ner. Varje ljud är irriterande och jag försöker ägna mig åt min kaffekopp och min äggröra. Det går inte. Måste han prata högt när han håller på med något vid datorn? Jag försöker säga något som ska få honom att sluta prata högt för sig själv. Försöker säga det på ett lite snärtigt, retigt men ändå skojsamt sätt. Det misslyckas totalt. Jag låter bara sur och irriterad och lätt otrevlig. Varför kunde jag inte bara säga ”Älskling – jag är så spänd och nervös inför dagen på onkologen att jag gärna skulle vilja att det var lite tyst nu vid frukosten. Är det ok om du inte pratar högt för dig själv en stund?” Maken skulle ha sagt ”självklart” och strukit mig över handen. Istället så blir han irriterad tillbaka, med all rätt. Jag beter mig inte speciellt kul. Jag tar tag i honom och ger honom en lång kram innan vi sätter oss i bilen.

Sätta nål i venporten 08.15 på dagvården och ta prover. Hjärtröntgen på nuklearmedicin kl. 09.00. Läkarbesök kl. 10.15. Behandling med Herceptin kl. typ efter lunch någon gång om läkaren hunnit få svar på alla prover.

Efter att ha lämnat av maken och dottern på hans jobb inser jag att jag håller på att bli sen. Ta det lugnt säger jag till mig själv, ”de väntar på dig”. Naturligtvis hamnar jag bakom en övningskörare – vaaaarfööööör! JAAAA, han svänger vänster i rondellen och jag kan äntligen öka farten från snigelhastighet. Det finns gott om parkeringsplatser vid Södra infarten och jag anmäler mig i receptionen, bara fem minuter efter jag skulle ha varit på dagvården med en nål i venporten.

Jag får hjälp av Eva direkt jag kommer in. Hon sätter nål och backflödet kommer igång utan problem. Finemangs. Då hinner jag med god marginal till Nuklearmedicin för att göra hjärtröntgen. Sköterskan som tar emot mig en trappa ner känner igen mig och minns att man inte sticker mig i armen utan sprutar in kontrasten via venporten. Det har gått bra alla göra hjärtröntgen alla andra gångerna trots venportens slang, så det ska nog funka den här gången också. Jag ska dricka kontrast också och vänta i 30 minuter innan de kan röntga mig. Då hinner jag gå upp på dagvården och få ett lösenord till det trådlösa nätverket. Tillbaka på dagvården igen inser jag att jag glömde säga till om att jag skulle ta prover! Hittar Eva och berättar om dilemmat och att jag ska vara nere på Nuklearmedicin igen om 25 minuter. Vi hinner. Eva skrattar och jag får sätta mig i stol nummer ett igen. Tre provrör senare och en promenad till labb så är jag nere på röntgen igen. Jag hinner precis sätta mig när sköterskan ropar mitt namn.

Känner hur kissnödig jag är när jag lägger mig på den kalla britsen, men det ska nog gå bra. De har kalla händer sköterskorna. Jag kan nog hålla mig. Hur kan man glömma bort att gå på toaletten!? De sätter fast några pluppar på min kropp som ska mäta min hjärtfrekvens och kör in mig i apparaten. I sju minuter ska jag ligga stilla. Jag får klia mig på näsan med höger hand om det blir kris. Det blir det alltid!

Röntgen avslutas och jag inser att jag har tid över igen innan det är dags för läkarbesöket. Nisse ropar in mig en kvart innan utsatt tid. Vi pratar lite om min tonårsfinniga hud och jag inser att det inte är något att göra åt. Äter man hormondödartabletter så kan det bli så här. Hellre taskig hy än cancer. Enkelt val. Nästa gång vi ses ska jag få mer information om en eventuell rekonstruktion av mitt högra bröst. Det kommer troligen att bli en ganska stor procedur i och med att jag inte har någon överskottshud kvar på min högra övre kroppshalva. Nisse pratar om att man troligen måste ta hud från mage eller rygg för att kunna bygga upp ett nytt bröst. Låter lite otäckt…

Blodproverna och hjärtröntgen såg bra ut så jag får behandling idag. Ska vara tillbaka på dagvården kl. 13.15. Innan dess hinner jag hälsa på vännen och sonen med de krossade benen och äta lunch med vännen som jobbar på Lekterapin för barn.

Vilken tur att vännens pappa fick dö så att han slipper ha ont mer. Vilken tur att jag har varit på så många lasarettsbesök igen så att jag fått nytt frikort och vilken tur att proverna var bra så att jag kan få min 14:e av sjutton Herceptinbehandlingar så att jag kanske slipper bråka med cancersatan igen.

Har jag riktigt, riktigt tur kanske det har slutat regna när jag kommer hem vid 15-snåret så att jag kan gå ut på en lång promenad med hög musik i lurarna. Håller tummarna.

Lördagsmys

Publicerad 2015-05-23 16:34:00 i Allmänt,

 
 
Hela veckan som passerat har jag varit trött, tröttare, tröttast. Det är inte mig det "har varit synd om" på något sätt, men allt jävla elände runt omkring har bara åkt rakt in i kroppen på mig. Kollegan som blev attackerad ligger vad jag vet fortfarande nedsövd, och man vet inte vilka skador som slagen mot huvudet kommer att ge. Vännens son är vid gott mod och benen ser ut att gå att reparera på ett bra sätt. Han kommer till och med att kunna stödja på ena benet (med hjälp av gips, kryckor osv) snabbare än vad modern hade trott. När dottern och jag åkte upp till honom på lasarettet i veckan var han mest bekymrad över att gipset på vänster fot klämde hans lilltå och att det hade gjort ont som S***N när de ryckte loss tapen som ena droppnålen hade suttit fast med. Sötis. Inga sorger vilar här inte :)
 
Jag har jobbat och sovit veckan som gått. Dottern vägrade tro mig när jag sa att det inte hade hänt något utan att jag bara var trött. Hon tittade på mig med allvarliga, oroliga ögon tills jag för fjärde gången intygade att det inte var något med mig. På riktigt. 
 
Idag känns det lite "lättare". Somnade före klockan tio igår kväll och sov till klockan nio i morse. Var faktiskt pigg när jag vaknade. Maken och jag har varit på stan och lyssnat på en kompis som precis har släppt en egen platta. Hon spelade live på en av stans skivbutiker - ett genuint och trångt ställe till för entusiaster. Mysigt. Nu är vi hemma igen. Ingredienserna till kvällens middag ligger i köket, maken är uppe i "hobbyrummet" och jobbar med några videos från On The Mend konserten som ska släppas snart och tonårstjejerna (dottern och en kompis) skrattar högt i källaren.
 
Jag har vardagsrummet för mig själv och mår ganska gott. Tänker på dem som inte gör det och fortsätter hålla tummarna.

Om

Min profilbild

Jeanette

Jag är en 52-årig kvinna som lever med man och två barn - en egenproducerad tonårsdotter och en bonusdotter. Har ett bra jobb, goda vänner och en syster och föräldrar som finns för mig. Det enda molnet på min himmel är att jag haft bröstcancer två gånger sedan år 2010 och försöker nu hitta tillbaka till att leva som "frisk".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela