Frötuna Gård
Starten är oftast min favoritdel av hela flygningen. Idag knastrade det ljudligt i planets plåt och DÄR satt blindtarmen i halsen. Luftgropen kom lika överraskande som en isfläck under fötterna. Samtidigt gjorde blåsten att planet krängde från höger till vänster. Jag höll i mig i armstöden och tänkte att det vore väl själva fan om man skulle överleva två omgångar av bröstcancer men inte en flygresa till Stockholm dessutom INNAN man hinner njuta av en vecka på ”spa”. När planet hittat sin rätta höjd ovan molnen halkade inälvorna ner på rätt plats igen och jag började kunna andas normalt.
Tog bussen från Arlanda till Uppsala och därifrån vidare ut i buschen i 30 minuter innan jag blev hämtad på busshållsplatsen utanför en gammal skola. Hon som hämtade mig var en glad kvinna som heter Susanne och jobbar på Frötuna Gård. ”Välkommen, sa hon med ett stort leende! Gör dig hemmastadd och kom sedan till det stora huset för lite te.”
Kvällen är här och jag ligger i mitt fantastiska rum och funderar över eftermiddagen. Vi är 14 kvinnor i gruppen – 14 helt olika kvinnor med olika livsöden – alla gripande på sitt unika sätt. Vi är gamla och yngre, rädda och tuffa, med och utan tillit till vården, positiva besked och framtiden som en möjlighet. Vi satt tillsammans ikväll och delade det vi ville dela. Många pratade mer än vad de hade tänkt göra, vissa grät, andra tog plats flera gånger fast det var ”någon annans tur” att prata – för att det kändes tillåtande och nödvändigt. Jag vet inte om jag är förberedd på vad de här dagarna kommer att medföra, men jag är här och tänker delta på mitt sätt.
Ser fram emot i morgon. God natt.
