Tonårsfinnar
Foto: Anna Forsgren (träd på Nya Zeeland - jag bara tog dem! Tack!)Egentligen vill jag säga "satansjävlaskitpiller", men istället säger jag att "lite tonårsfinnar fulla panna, näsa och haka är väl ingenting att gnälla över om hormondödartabletterna jag ska äta i fem år kan hålla cancern borta i all evighet". Men ändå. Hur. Ser. Jag. Ut. Egentligen? Jiises. Jag har aldrig varit en person som har sminkat mig speciellt mycket och jag visste inte ens vad "foundation" var förrän för ett par år sedan. Nu är det en av mina käraste ägodelar.
Vad härligt det är ändå att vara så problemfri just nu att jag har energi över till att reta mig på hur jag ser ut! När jag knaprade kortison- och morfintabletter för glatta livet för att orka med biverkningarna från cellgiftsbehandlingarna så klagade jag mindre än vad jag gör nu. På allt. Psyket är fantastiskt ändå. Det ser till att man samlar kraft till det som är viktigast för stunden och sållar bort allt löjligt brus som annars skulle riskera att stjäla nödvändig energi. Skulle önska att man kunde behålla lite mer av den klokskapen som frisk. Nu halkas det ner i gnällträsket med jämna mellanrum och ska man vara riktigt ärlig så är det ju inte speciellt konstruktivt alls. Inte det minsta. Det är till och med tråkigt att lyssna på sig själv när man gnäller. Eftersom de allra flesta gör det så måste det ju ändå fylla någon slags funktion som innebär att ett fullständigt vardagskaos skulle utbryta om folk inte vardagsgnällde. Antalet mord och bilolyckor skulle skjuta i taket och alkohol- och drogrelaterade skador skulle öka lavinartat.
Gnälla mindre och njuta mer vore väl en bra grej att lova sig själv och sedan leva efter. Livet är ju trots allt, för det mesta, ganska bra om man stannar upp och kollar in de små sakerna i vardagen. En kollega som stryker en över armen och ler. Ett barn som står och dansar okontrollerat till gatumusikanten. En gammal dam som ger den gamla tiggarkvinnan en tia. En oväntad kram.
Listan kan göras lång.
