Lurad!
Kan man lura sig själv att man är gladare än vad man egentligen är? Jag tror faktiskt det. Det handlar litegrann om att våga vägra bejaka känslan av "fanvadjagkännermiglåg", komma ihåg att känslan faktiskt är till stor del framkallad på kemisk väg, påminna sig själv om allt bra man har runtom sig hela tiden och sedan bara leva efter det. Skitenkelt! Byta miljö och aktivera sig är också bra. Ledighet med trötta och förkylda familjemedlemmar och vardagssysslor är inte helt bra. Jag vägrar bli en klimakteriekossa i fem år på grund av de här jävla tabletterna. Det är inga "jävla tabletter" egentligen - det är tabletter som är en del i pusslet att minska risken att cancersatan kommer tillbaka. Någonsin! Hormondödartabletterna är mina vänner.
Tre dagar kvar av detta år. Nästa år tänker jag inte ha bröstcancer eller någon annan form av cancer heller för den delen. Vet att jag inte styr över det, men jag har inte planerat in skiten i alla fall. Jag tänker leva ordentligt från och med nu, ha på mig "den fina tunikan" på jobbet en tisdag och inte vänta med att ha på mig den "på festen". Jag ska äta oxfilé och dricka ett svindyrt vin mitt i veckan bara för att jag vill det och jag ska börja träna regelbundet. Inte för att jag ska bli smal och snygg utan för att det är skönt, för att jag mår bra av det och för att jag ska göra mitt bästa för att från och med nu ta hand om mig själv bättre. Om jag mäktar med ska jag sluta irritera mig på skitsaker också.
Jag är inte för nyårslöften egentligen, men det kändes som om jag hällde ur mig några stycken där! Sköt om er!
PS. Kolla in hårsvallet drygt tre månader efter sista cellgiftsbehandlingen! 
