supermorsa.blogg.se

Jag gick fram och presenterade mig för henne idag - hon som tar de fantastiska bilderna som hon lägger ut på sin blogg, hon som också har haft bröstcancer och dessutom bor i Umeå. När hon stod där under sitt glada paraply tyckte jag att jag kände igen henne från hennes Facebookbild från när hon gillat något som vi skrivit om On The Mend. Hon hade skrivit en kommentar som talade om att vi hade varit med om ungefär samma sak och att hon också bloggade. Efter att ha tittat i hennes blogg kände jag att det var en person jag gärna skulle vilja träffa. Så gjorde vi det idag. Efter att ha sagt "hej, visst har du en blogg?" och berättat att jag var Jeanette i projektet On The Mend så kom den där långa kramen som känns helt naturlig mellan två människor som oss. Hon är trött och sliten i kroppen och ögonen glittrar inte - orkar inte. Det var så sent som i april som hon var färdig med strålbehandlingen. Precis som jag så har hon tagit sig igenom processen "på egen hand" - har inte riktigt velat eller orkat eller .....typ så.....kunnat motivera sig till att bara prata för att prata med en kurator eller psykolog.

 

Jag ville inte sluta prata med henne. Det är många gånger det som händer när man träffar en person som varit med om "samma sak". En fd kollega från Arbetsförmedlingen kom fram och ville prata med mig och undrade hur jag mådde när hon och jag stod där. Jag ville att han skulle gå. Ville inte prata med honom just nu. Han gick. Några minuter senare kom en fd rektorskollega fram och ville samma sak. Ville inte prata med henne heller. Hon gick också. Samtalet med henne var viktigare.

 

Det är väl självklart så att alla bröstcancertanterochtjejer inte är likadana eller känner eller reagerar eller mår likadant. Självklart! Det är ändå någonting som får oss att skippa de där första sjutton trevande stegen i vänskapskopplingen och gå på kärnan. Vi finns för varandra på ett äkta sätt även om vissa av oss kanske inte kommer att bli bästa vänner för evigt.

 

Att träffa henne idag gjorde att jag än en gång insåg hur fantastisk kroppen ändå är på att klara av en massa skit som stoppas i den. Jag mår fysiskt bra idag bortsett från avdomnade tår, slemhinnor som inte funkar och lite annat småpyssel - men i det stora hela så mår jag fysiskt bra. Önskar bara att huvudet kunde läka också. Jag hävdar med en dåres bestämdhet - när jag mår bra - att cancern inte ska få ta mer energi av mig. Jag är frisk och tänker inte grotta ner mig i "tänk om"... Tydigen är det så att jag inte kan bestämma över mitt eget psyke hela tiden utan att det hör till att trilla ner i diket med jämna mellanrum.

 

Jag är på väg upp igen. Snart så!