Kur två avklarad
Somnade nära maken efter klockan ett natten till idag. Kände mig inte nervös inför dagens behandling utan mer lättretlig och irriterad över att det troligen innebär två veckors varierad begränsning av tillvaron. Vaknade med ett ryck klockan 03.10 - fortfarande lika irriterad! Jag vet att det inte är lönt, men det hjälper inte. Kunde man alltid styra över hur man tänker och känner skulle livet kanske både vara enklare och tråkigare.
Klockan ringde 07.00 och det var dags att sätta emblaplåstret över venporten så att området där sköterskan ska ta prover och sätta in nålen inför behandlingen blir ordentligt bedövat. Klockan åtta börjar heldagen på lasarettet. Först provtagning, därefter samtal med läkare och efter det - behandling. Maken ska följa med som sällskap och troligen plåga mig med dåliga ordvitsar hela dagen. Bra vitsar hävdar han - det är något annat än vitsarna det är fel på tydligen... Säkert!
Jag har fått ett VIP-kort som visar att jag inte behöver bli stucken i armen utan att alla prover ska tas via venporten! Hurra! Personalen är överlag väldigt lyhörd för hur jag känner, men ett VIP-kort kan aldrig skada. Proverna var bara bra och tjugo minuter före bokad tid får jag träffa min läkare. Vi går igenom biverkningarna som blev efter förra behandlingen och han ändrar en medicin mot illamående till en mer långtidsverkande. Jag ska inte vara försiktig med att ta upp till maximalt rekommenderad dos - är inte "duktig" om jag tar mindre - tvärt om kan medicinen gärna tas förebyggande. Det viktiga är att jag ska må så bra som möjligt! Ok då.
Den hemska värken jag fick i bäckenet, lårbenen och vadbenen, åtta dagar efter förra behandlingen, är min läkare helt övertygad om hör ihop med den spruta man får dagen efter behandling, den som stimulerar produktionen av vita blodkroppar. Det är mycket vanligt att reaktionen kommer 7-10 dagar efter att sprutan getts. När jag berättar om den undersökning som gjordes av jourläkaren dagen jag var upp med värken såg min läkare sammanbiten ut. "Man ville nog utesluta att det var något annat än en reaktion på sprutan, men den undersökning du beskriver var inte helt nödvändig". Det kändes skönt att höra att det var en reaktion på sprutan och inte en nervskada i "de nedre regionerna". Vet man vad saker och ting orsakas av kan man ju göra något åt det utan att bli rädd.
Min läkare blir mycket allvarlig i ögonen då jag tar upp frågan om att operera bort det andra bröstet också. Han menar att eftersom jag inte har den ärftliga typen av bröstcancer, vad vi vet, så finns det ingen anledning att fokusera på något annat än den behandling jag genomgår just nu. Skulle han bedöma att mitt andra bröst borde tas bort skulle han ha behövt rekommendera alla kvinnor som haft cancer i sitt ena bröst att även ta bort det andra bröstet. Det är orimligt enligt honom. Det kommer inga omskrivningar ur munnen på honom utan det är extremt raka besked. När han uttrycker sig på det sättet låter mitt önskemål överdrivet, men känslor och logik går inte hand i hand - de går inte ens på samma gata i samma stad... I slutändan är det jag som bestämmer men idag fick han mig att lägga tanken åt sidan.
Nu har jag suttit i min stol på dagvården och sett "hallonsaft" droppa in i mitt blodomlopp. Sköterskorna har pratat stilla med sina patienter, brytt sig om, skrattat lite och ställt viktiga frågor. En man en bit bort från mig fick ha en syrgasmask över näsa och mun länge innan man beslutade sig för att ta honom till medicinjouren och ställa in dagens behandling. Det hördes över hela rummet hur svårt han hade att få in och ut luften i lungorna. Obehagligt för honom, men de hjälper honom de där lyhörda sköterskorna.
Min behandlingskompis satt i en stol på andra sidan rummet. Vi fick vår venport inopererad samtidigt och fick vår första behandling samtidigt. Hon tappade håret en dag efter mig men har också rakat huvudet för att behålla lite av kontrollen. Hennes behandling blev färdig lite före min idag så jag blev glad när hon kom gåendes över rummet för att säga hej då. Nästa gång ska vi önska att vi får stolarna bredvid varandra så att vi kan odla den goda kontakt vi tydligen båda två känner att vi har fått.
Nu är en tredjedel av cytostatikabehandlingen avklarad, oavsett vilka biverkningar som kommer hoppandes. Sängen lämnar jag inte i kväll. Här ska frossas i körsbär och dåliga TV-serier och vila. Det är en ny dag i morgon. Förresten så har jag beställt bra väder framåt torsdag!
