En hemsk vecka
Känner mig dränerad på energi och skulle behöva långledigt. På riktigt. Det regnar varenda dag så det är inte ens läge att promenera av sig det hängiga humöret. För mycket skit på kort tid.
Först blir en av bästa vännernas son nermejad av en rattfyllerist förra veckan. Han gick på en gångbana på en bro, tillsammans med två vänner, när en stupfull man kommer i fullt ös körandes med sin bil rakt in i dem! Han flög så långt att ena vännen hade tänkt "ska han inte landa någon gång" när hon - i chock - såg honom flyga. Nu ligger han med två brutna ben på lasarettet - glad över att vara vid liv men lite irriterad över att sommaren kommer att bli ganska stillsam. Han lever. Mina vänner har sin son kvar. Man ska vara "glad".
Samma man som körde in i ungdomarna har nu nästan huggit ihjäl en kollega med vad man tror är en yxa. Hon ligger nedsövd på IVA med svåra skallskador. Jag saknar ord. Känner bara att jag har ont i hela hjärtat för henne och hennes näras skull. Jag brottas samtidigt med att jag faktiskt tänker att mannen behöver få hjälp - allvarlig hjälp. Nu! Tänker jag så för att jag vet vem han är? Hade jag tänkt likadant om det varit en helt främmande "galning"? Troligen inte.
Har ingen energi över till att hantera självupptagna människor som gärna vill göra sin röst hörd ovsett om det innebär att avbryta alla andra hela tiden. Orkar inte heller med människor som stryker mig över huvudet och säger hur fint det är att jag har hår igen. Rör inte mitt huvud tack. Det får vara så ibland.
Jag behöver en händelselös, vilosam helg. Kom snart. Tänker på dig fina kollega. Mycket.
