Elände och elände
Jag hatar att ha ont. Är dålig på det. Blir tyst, inåtvänd och på allmänt dåligt humör. När jag hade skelettvärk eller någon annan canceranknuten åkomma så hade omgivningen förståelse och kärlek att ge. Jag bet ihop och fick till och med höra att jag klarade smärta på ett helt obegripligt bra sätt. Kanske det... Kanske var jag "duktig" när det var som satans värst. Nu då? Nu när min högra sida av ryggen är full av knutar och jag inte tål att man lägger ett finger på mig precis där utan att jag börjar fantisera om att bryta av personens fingrar och skrika rakt ut. Nu då? Är jag "duktig" nu också? Nix! Jag pratar knappt och går mest runt med mungiporna nere vid golvplanket. Skulle tro att omgivningen inte känner speciellt mycket kärlek för mig heller.
Att jobba 75% och mestadels sitta vid datorn där man gör mikrorörelser med höger hand sex timmar om dagen är inte bra. Det är helt värdelöst faktiskt. Det är tur att jag har en man som kan massera och en tub full med Voltaren. Det funkade inte fullt ut så nu har jag påbörjat invärtes medicinering med vitt vin. Håller tummarna.
Dottern och jag började dagen med att åka på gymet och träffa den PT som satt ihop våra personliga träningsprogram. Att se dottern skratta så att hon fick ont i kinderna när jag försökte balansera på ett ben på en yogaboll bjuder jag på. Med känsel i bara två av fem tår kan jag lova att det inte var helt enkelt. Klev ner på golvet för att undvika benbrott eller att slå ut ett par tänder om balansen skulle skita sig helt...
Appropå brutna ben...en av mina bästa kompisars son blev påkörd bakifrån av ett rattfyllo igår - på trottoaren! Vännens son och två av hans vänner ligger nu på lasarettet med brutna ben och en aningens chockad känsla i kroppen. Jag blir alldeles kall i kroppen. Det kunde ha gått betydligt mer illa än vad det gjorde. Usch.
Tur eller otur. Det är nog i alla fall tur att man inte vet vad som väntar runt hörnet.
