supermorsa.blogg.se

Bloggen belyser min vardag som förutom familj, jobb, vänner och att göra saker som ger energi samtidigt handlar om att leva som "frisk" efter två omgångar bröstcancer.

Friskare!

Publicerad 2015-03-11 07:58:00 i Allmänt,

Att vakna i går morse med vetskapen om att jag inte skulle få äta förrän klockan 11 var inga problem. Halsen kändes så trång att jag hade till och med svårt att svälja min egen saliv. Hur kunde jag inbilla mig att jag skulle fungera ett par timmar på jobbet innan undersökningen?! Naiv eller korkad eller?... Klockan 23 på måndag kväll bestämde jag mig för att vara hemma och jobba under tisdagen. Bra beslut. Jag åkte med när maken skjutsade alla barn till skolan för att jag skulle kunna ha bilen under resten av dagen. När barnen var avlämnade kom tårarna. Det var inte så mycket "gråt" utan mer att tårarna bara rann utan att jag kunde stoppa dem. Maken försökte stryka mig över ryggen samtidigt som han körde. Han behövde inte det. Jag var ok.
 
Ensam i bilen på väg hem från makens jobb var det svårt att fokusera på vägen. Jag tog mig hem utan kaos och andades ut länge när jag stängt dörren hem bakom mig. Qi gong. Tog av mig glasögonen och ställde mig mitt i rummet. Jag behövde hjälpa mig själv att andas och komma ner i varv. Tjugo minuter senare kände jag mig inte lika stressad och kunde i lugn och ro svara på några mejl. Jag läste igenom det jag hade skrivit som början på ett underlag min chef vill ha, och kunde koncentrera mig ganska bra.
 
Så visade klockan att det var dags att åka till lasarettet. Undersökning av levern med ultraljud kl 10.30 närmade sig. Körde långsamt eftersom jag inte kände mig riktigt hundra. När jag närmade mig parkeringen utanför tandläkarhögskolan såg jag att den var lika full som vanligt. Det skulle alltså ta ett antal minuter och en skopa tålamod även denna gång innan det gick att parkera bilen. Precis när jag svänger in på parkeringen ser jag en bil backa ut från en plats längre fram. Ingen annan bil stod och väntade. Va!? Tur?! Jag tog det som ett tecken på att undersökningen skulle gå bra.
 
Jag hann inte mer än att sätta mig i väntrummet vid röntgen förrän de ropade upp mig. En vänlig undersköterska berättade att jag kunde ta av mig på överkroppen så skulle en sköterska komma och sätta nålen på mig. Sätta nål!? Det hade ingen berättat! Där kom tårarna igen. Jag förklarade för sköterskan att jag behöver veta när nål ska sättas så att jag kan gå på dagvården för att få nålen i venporten. Man får inte sticka mig i armen. Sköterskan var jättefin mot mig och sa att hon skulle prata med läkaren. Det kanske inte ens behövdes sätta nål. Ännu fler tårar.
 
Läkaren som skulle göra undersökningen kom in och sa att vi skulle börja utan nål och alltså utan att kontrast sprutas in i mig. Jag fick lägga mig på rygg på britsen och han började med att kleta in mig med en gel och tryckte ultraljudsmojängen mot revbenen.....ner mot buken.....mot sidan av kroppen. Fram och tillbaka och runt, runt samtidigt som han tog bilder på det han såg. "Nu får du lägga dig på sidan." Sagt och gjort. Samma procedur där. Runt, runt och klick, klick. Jag försökte att inte tänka alls. Inte tänka på metastaser och operation och cellgifter och dödsångest och vad ska jag säga till dottern och hur ska det gå! Undersökningen tog för evigt!
 
"Din lever är skrynklig och synligt skadad av cellgifterna och allt annat du har måstat stoppa i dig plus att du har en gallsten på en centimeter som du kanske redan visste om? I övrigt så ser jag inget som kräver fortsatt utredning."
 
.............??......... Allt var ok?
Allt var ok!
 
Kunde inte resa mig från britsen. Axlarna skakade och jag grät på riktigt. Undersköterskan stannade kvar och pratade med mig med mjuk röst. Hon tog sig tid. Jag behövde inte skynda därifrån.
 
Igår kväll kändes det som om en dimma hade lättat från mig. Jag orkade lyssna både på make och barn. Spänningshuvudvärken var försvunnen och det kom faktiskt fram ett och annat spontant leende.
 
Idag är jag ännu friskare än vad jag var igår!

Kommentarer

Postat av: Camilla Paleologou

Publicerad 2015-03-11 09:58:01

Åh DEN känslan är magisk!
Grattis <3

Svar: Tack Camilla! Att promenera hem från jobbet idag, i gassande solsken, med den känslan i magen var ganska skön kan jag berätta :)
Jeanette

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-11 18:33:34

Jag är så glad för din skull, vilken lättnad!Kram Ingela

Svar: Tack! :)
Jeanette

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-11 19:29:48

Grattis.........

Svar: Tack :)
Jeanette

Postat av: Karin K

Publicerad 2015-03-11 21:28:17

Härligt att höra Jeanette! Kram!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jeanette

Jag är en 52-årig kvinna som lever med man och två barn - en egenproducerad tonårsdotter och en bonusdotter. Har ett bra jobb, goda vänner och en syster och föräldrar som finns för mig. Det enda molnet på min himmel är att jag haft bröstcancer två gånger sedan år 2010 och försöker nu hitta tillbaka till att leva som "frisk".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela