Vilken dag!
Här sitter vi nu, maken och jag, i var sin soffa. Han fnissar lite tyst och läser högt alla kommentarer som kommit in på Facebook under dagen runt honom och On The Mend. Idag var dagen då han fick ta emot ett stipendium för sitt engagemang och initiativ runt projektet, som mer och mer tydligt verkar beröra många människors hjärtan. Hela dagen har han varit med på en stor IT-mässa här i stan, som utställare för On The Mend, och fått kontakt med människor som engagerat frågat och velat hjälpa till på det sätt de bara kan. Någon gång då och då häpnar jag över det min man har dragit igång för att slippa känna sig hjälplös inför cancersatan. Idag och ikväll var en sådan dag. Helt otroligt.....vilken man jag har :)Nu på kvällen hade mässans deltagare en stor middag där vi var två akter från den kommande On The Mend-skivan som spelade live - Slow Fox och jag. När jag satt och lyssnade på Slow Fox sköna stil och sångerskan Sofias underbara röst började min nervositet krypa på. Jag är van att ha ett band vid min sida när jag uppträder. Nu kunde inte stråkkvartetten vara med ikväll så jag skulle sjunga till en inspelning....sjunga låten helt själv...... låten som berör mig in i märgen. Inte ha någon människa på scenen att interagera med. Gulp. Efter jag blivit presenterad som nästa artist gick jag med stabila steg uppför de tre trappsteg som skulle ta mig till mikrofonen. Maken startade musiken och jag kände mig lugn. Under hela första delen av låten var jag fokuserad och hade koll. Jag tittade runt i publiken och såg då hur alla hade lutat sig tillbaka i sina stolar och bara satt och lyssnade. Sorlet hade slutat, man hade ställt ifrån sig sina öl och kaffekoppar och lyssnade på mig. När jag blev klar över hur berörda de såg ut så kände jag hur rösten riskerade att börja svaja. In med magstödet illa kvickt! Fy vad jobbigt - måste de se rörda ut? Men vad roligt att de ser rörda ut - det måste ju betyda att de tycker att det är bra! Splittrad känsla. De fem minuterna låten sträcker sig var häftiga fem minuter. Rösten höll och efteråt kom många fram och tog i hand och tackade. Jag känner mig ödmjuk och rörd.
Tänk vad musik kan göra - beröra in i maggropen, hjälpa till att få ut det man känner och bli så där "basic". När musik berör så känns det på riktigt. Det går inte att fejka. Känslorna kommer, vare sig du vill det eller inte.
Det har varit en lång, häftig dag med många personliga berättelser och fina möten. Cancersatan finns överallt men forskningen ger sig inte - kanske är vi i morgon ett steg närmare avgörande svar som får fler att kunna kicka monstret långt in i skogen.
Sov gott.
