supermorsa.blogg.se

Bloggen belyser min vardag som förutom familj, jobb, vänner och att göra saker som ger energi samtidigt handlar om att leva som "frisk" efter två omgångar bröstcancer.

Rutin ger färdighet

Publicerad 2014-11-27 19:32:00 i Allmänt,

I kväll är det första gången på flera veckor som maken och jag är helt utan barn i hemmet. Det är konstigt tyst i huset. Jag hör klockan på väggen här i rummet. Irriterande ljud. Vi kör köpespizza och rödtjut till middag. Pizzan äter vi direkt från kartongen.
 
Har varit på jobbet i två timmar idag och spänt ögonen i en av våra nya samarbetspartners. De visste inte riktigt vad de hade skrivit på i sitt avtal med oss och det gillar vi inte. Skönt att kunna sitta där med fjun på huvudet och vara professionell. Det är klart att de ser att jag nyss varit sjuk. Kanske tänker de att de inte törs bråka tillbaka eftersom stackarn förmodligen nyss haft cancer. Vad vet jag - de blev lite spaka i alla fall :)
 
Har handlat en massa god mat och dryck som ska stoppas i ansiktet i morgon kväll. Då kommer kompisarna från Stockholm hit och äter oss ur huset och firar att jag fyllt 50. De kunde inte vara med på festen så vi tar efterfesten nu. På lördag ska maken och jag på en annan fest för ett annat födelsedagsbarn. Vem påstår att november är en tråkig och händelös månad? Inte jag i alla fall. På söndag vilar vi.
 
Jag har sex strålningar kvar. Många gånger sänker jag medelåldern med sådär tjugo år när jag kommer in i väntrummet. Det är många prostatafarbröder som sitter på led och väntar. Volymen på TV:n är nära maxnivå - ungefär som när tonåringarna lyssnar på musik. De sitter och skrikpratar med varanda om nyheterna och jämför diagnoser. Jag iakttar. Några av oss har börjat hälsa på varandra. Vi verkar ha samma tider för behandling.
 
Jag börjar kunna rutinerna nu. Sköterskan kommer ut i väntrummet och ropar mitt namn. Man går tillsammans och hon(oftast) frågar hur man mår. Först får man gå in i ett rum som fungerar som en "sluss". Där sitter man och vänta om det är någon i strålningsrummet som inte är färdig ännu. Det är också i det rummet man klär av sig innan man går till stället där det hela händer. "Slussen" är låst till dess du kommer tillbaka. I strålningsrummet lägger man sig på den smala, hårda bristen som sköterskorna höjer och ställer in till rätt läge och lyfter armarna ovanför huvudet. Har de blå strecken, som markerar vart strålningen ska ske, bleknat, fyller de i strecken. Har ännu inte blivit ritad på av en sköterska med varma händer. Själva strålningen tar 1,5 ABBA-låt. Jag börjar kunna "Take a chance on me" och "Knowing me, knowing you" utantill. När allt är klart kommer sköterskan in och säger att man får ta ner armarna. De sänker sängen och man får gå tillbaka till "slussen" för att klä på sig igen. När man gör det hör jag oftast hur de promenerar och pratar med nästa patient på tur. Ingen rast, ingen ro.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jeanette

Jag är en 52-årig kvinna som lever med man och två barn - en egenproducerad tonårsdotter och en bonusdotter. Har ett bra jobb, goda vänner och en syster och föräldrar som finns för mig. Det enda molnet på min himmel är att jag haft bröstcancer två gånger sedan år 2010 och försöker nu hitta tillbaka till att leva som "frisk".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela