Så tänker jag just nu
Har faktiskt funderat idag på vad jag ska skriva om längre fram när eländet runt mig börjat lägga sig. Jag upplever inte en massa otäcka biverkningar av cellgifter och strålning längre, jag är inte deprimerad och rädd hela tiden och jag känner inte att den diagnos jag fick i april 2011 och i februari 2014 begränsar mig. Jag har varit mer förbannad än ångestfylld och rädd den här gången och det tror jag har varit bra för min återhämtning. Vem vill läsa om min vanliga vardag utan elände och livsviktiga ställningstaganden? Det är inte så att jag hoppas att jag får fortsatt elände i mitt liv så att jag har någonting att skriva om - inte alls!Vi närmar oss slutet på 2014. Jag har ännu inte börjat summera året eller fundera på nyårslöften. Det brukar jag inte göra andra år heller, så varför nu? Det jag minns är att jag i slutet av 2011 "bestämde mig för" att 2012 skulle bli ett bra år utan stora negativa händelser. Så blev det. År 2013 blev också ett bra år......ett fantastiskt år! Vi gifte oss och firade makens 50-årsdag och njöt av livet. Två månader in på 2014 så vände allt till det sämre igen.
Jag tänker ge mig själv och min familj femårsperioder. Fem år framåt ska jag inte få tillbaka cancersatan och vi ska ägna oss åt det "vanliga" familjer ägnar sig åt: fundera på vad vi ska göra på semestern, fixa med huset när vi orkar och har tid, oja oss över att vädret är skit flera dagar eller veckor i rad, gå till tandläkaren och ta bilen till verkstaden och våndas över kostnaden. När så fem år av detta "vanliga" har gått så börjar vi om från början - nu med siktet ställt lite högre: vilket land vi ska åka till på semestern och hur länge vi ska vara borta, skita i att fixa med huset och åka på en weekend istället, mysa inomhus när vädret hånar oss, glädjas åt att vi har en hygglig tandvård och råd att ta bilen till verkstaden och inte ens behöver bry oss om kostnaden. När så två femårsperioder har gått utan att cancersatan har kommit tillbaka så kanske hela familjen kan andas med hela lungorna och inte bara längst upp i halsen.
Så tänker jag på ett ungefär.
