Perspektiv
Foto: Nicolette Karst (tack!)Eftersom dottern har "bott" i stallet i tre dagar har det varit tidig morgon för oss båda för att packa sig i ordning, hinna äta frukost och köras till stallet innan klockan 08.00. När jag har kommit hem efter att ha skjutsat henne har jag lagt mig i sängen igen och somnat om. Det har inte varit bra för dygnsrytmen. Igår morse somnade jag vid 05-snåret (och skulle alltså upp igen vid 07) och i morse vid 04-tiden. Maken har bosatt sig i soffan eftersom han hostar och snurrar halva nätterna men jag hörde när han kom wobblandes till sängen runt 04-tiden. Idag har jag - trots möjlighet till rejäl sovmorgon - tvingat mig ur sängen klockan 08.30. Detta i ett försök att få i ordning på dygnsrytmen en gnutta innan det är dags för nyårsfest i morgon. Har hunnit stöka lite i källaren, sätta igång den stora kylen, plocka ihop tvätt och ladda en maskin, dricka kaffe och betala räkningar. Klockan är nu 10.07 och jag är trött som en komapatient.
Känner hur dimman i mitt sinne har lättat en aning. Tror att det kan ha att göra med ett brutalt perspektiv som kom till min räddning igår kväll. Av någon anledning så tog rastlösheten över mitt vegetativa stadium vid 18.30-tiden igår och jag åkte iväg till affären för att handla lite inför nyårsfesten. Där träffade jag pappan till en tjej som ridit tillsammans med dottern. När han och jag hamnade bredvid varandra på ridhuset rullade samtalen på och vi hade en tydlig koppling till samma typ av humor som gjorde att timmen på stallet nästan gick för snabbt. Hans dotter slutade rida och sedan har vi setts som hastigast på gatan ett par gånger. Igår kom han fram och kramade mig god jul och frågade "men hur är det med dig?" på ett sätt som kändes som att han orkade höra svaret. Jag berättade att jag är cancerfri nu...igen...och att konditionen är tillbaka och blablabla. Ok, vad bra sa han, "men hur mår du?". Då kom tårarna. Han log, sa "nämen!" och kramade mig igen. Sedan berättade han att hans äldste son - nu drygt 20 år - hade fått hodgkins lymfom, samma tumörsjukdom som min syster har haft, när han var tolv år. Det var troligen något mer än hotkins eftersom det fanns tumörer i andra organ också - organ som behövde opereras bort. Efter cellgifter i tio månader och en massa strålning och år senare var sonen "friskförklarad" som det så vackert heter. "Hur orkade ni se ert barn så sjukt!?" frågade jag, fortfarande med tårarna rullande nerför kinderna. "Man bara orkar - det finns inga alternativ" sa han "på samma sätt som du bara har orkat".
Det är så självklara ord som kommer från människor som har upplevt cancersatan på nära håll. Man pratar om det på samma sätt som andra pratar om sin jobbiga förkylning eller om vad idioten på jobbet sa. Personen står kvar och tittar en rakt in i ögonen. Det är inte obekvämt. När sonen varit frisk några år kom nästa barn till världen. Hon kan göra tre saker själv - kissa, bajsa och andas. "Just då visste jag inte hur vi skulle orka", sa han och fortsatte med "men vem är det som säger att vi har det värst och har nått gränsen?". Vid det här laget hade mina tårar torkat. Det blev tydligt att jag bara träffat hans barn nummer tre. Vi har suttit bredvid varandra i ett kallt ridhus varannan vecka i säkert ett år och pratat om allt möjligt, druckit kaffe och skrattat. Inga synliga bekymmer har stuckit fram huvudet, ingen gest eller berättelse avslöjat att det finns ett allvar i vardagen som präglat honom och oss som människor. Åter igen påminns jag om att det du ser hos en människa i det vardagliga mötet är långt ifrån hela bilden. Man vet aldrig vad hon eller han är med om just nu eller har varit med om för inte alltför länge sedan.
Jag ska jobba ännu hårdare på att fokusera på det som är bra runtom mig, göra det till en vana att inte trilla i gnälldiket för ofta. Snart är det ett gott nytt år!
