Störd?
Dagens korrespondens:
I brevlådan kl 16.20:
Mitt namn på kuvertet - Kallelse till mammografi den 29 september kl 13.00.
Meddelande från vän nummer 1 kl 16.55:
"Halloj. Hoppas att allt är bra med dig 💚 själv är jag lite förkyld...och var tror du mina tankar hamnar??? Nu har jag metastaser i lungorna eftersom jag hostar. Jag har metastaser i huvudet då det känns lite tungt. Såklart har jag metastaser i näsan också då den är full av snor. Varför är jag så stöööööörd??"
Meddelande från vän nummer 2 kl 18.06:
Svar från mammografienheten: "Inga tecken på bröstcancer vid undersökning"
En annan nära vän har börjat kunna leva ett liv som liknar "som vanligt" efter en stamcellstransplantation på grund av diagnosen leukemi (olika typer av..) förra sommaren. En annan vän har precis fått cellgiftsbehandling nummer två och är ganska rejält slut i kroppen. En kollega behandlas för fullt för metastaser efter bröstcancer PLUS cancer i livmodern..... Inte är det konstigt att man känner sig "störd" när cancer övergår till psykisk ohälsa.
Stå ut med oss. Jag säger det åter igen. Vi är inte "fast i cancerträsket" för att vi tycker att det är häftigt att ha varit med om en nära döden upplevelse. Klumpen i magen när oron och ångesten kommer går inte att jämföra med att göra saker för att få kickar eller inte släppa greppet om kärleken till en fd pojk- eller flickvän. Vi har varit med om när det värsta händer. "Äsch - det är nog ingenting - bara en ofarlig systa", var inte det svar vi fick.
Vi går på stadens gator och torg som vanliga kvinnor och män, dricker vårt vin eller vatten, skrattar, lever och presterar som aldrig förr..........men ibland stannar tiden. Stunder då vännen skickar ett meddelande och mår skit eller den andra vännen meddelar att allt gick bra - då kommer minnena och oron.
I morgon är en ny dag.