Stå ut med oss
Igår hade jag 19 visningar av min blogg - idag 69 hittills. Hoppsan hejsan! Det är inte många jag har berättat för att jag börjat skriva igen, men flera som läst har återkopplat med igenkännanden och värme. Tack!
Jag har funderat mycket på det här med tiden efter behandling och att vara "frisk". Ja, ni såg det där va - att jag skrev "frisk" och inte frisk. Att våga leva som frisk igen....kunna leva som frisk igen.....släppa tankarna på cancer. Hur gör man det på ett "normalt" sätt? Det är klart att alla har olika sätt att komma vidare och att det inte finns rätt och fel - att hormondödartabletterna gör att man kan bli nedstämd och tappa lust till det mesta och att det kan påverka vardagen. Jag vet. Vi alla som som varit där jag varit vet. Är vi gnälliga hypokondriker som fastnat i det förflutna? Tror inte att det är hela sanningen.
Vi har varit med om något jävligt otrevligt så ursäkta om det tar tid att bearbeta!
"Omgivningen" frågar ibland om jag är "friskförklarad" nu. Jag märker på en gång hur jag inte glatt och glättigt kan svara jaaaa utan hur det blir något svar typ "just nu är jag cancerfri och frisk och det är jätteskönt". Just nu.
Tillbringade två timmar igår med en fin människa som jag känt ett par år nu. Hon fick cancerbesked för ungefär tre veckor sedan. Vi pratade om nuet och cellgifter och illamående och biverkningar och tappa håret och peruker och att inte vara duktig och att vila och att man blir svullen och ful av medicinerna och om gamla tanter som stirrar när man kommer och går utan hår och klantiga kommentarer och att trösta andra som blir ledsen av att man har cancer.... Och så vidare. Vi pratade också om kunskap och hopp och vänskap och kärlek och mammor och vänner och musik som stärker och skapande och att man kan bli frisk igen.
Vi har varit med om någonting otäckt och vi minns och känner igen - med hela kroppen och själen - när någon vi bryr oss om drabbas. Det gör att många av oss aldrig riktigt kan slappna av och gå vidare som om cancern aldrig drabbat oss. Vi behöver varandra och vi behöver tid att komma vidare. Vi behöver prata, känna, gråta, ha ångest, vara tysta, skriva eller kanske göra yoga eller dricka vin, se på soluppgången eller havet.
Stå ut med oss även om vi har dagar när vi inte verkar förstå att vi är friska för vi gör verkligen så gott vi kan.
