Samtal och sånt
Idag har vi prata om emotionell samhörighet. Om att ha en relation med någon som du kan säga flera meningar till samtidigt och människan du pratar med hittar trådar som den vill behålla och spinna vidare på, men inte innan hen har lyssnat klart på vad du har att säga. Vi har pratat om hur hjärnan kan spela oss ett spratt genom att verka smart och lägga falska sanningar i vårt medvetande - om hur en känsla kan verka sann utan att ens blivit testad i ljuset. Vi har pratat om vetenskapens sätt att visa hur vi kan lära om vår smarta men ändå så ondskefulla hjärna med hjälp av några till synes enkla övningar och en hel del uthållighet. Om att lära på nytt så att vi blir gladare och mindre fokuserade på fel saker.
Allt detta låter logiskt och personligt men ändå inte på samma gång. Det handlar om känslor. Mitt i det vi pratar om allt detta kloka smyger sig utmanande sanningar om våra viktiga relationer sig in. Vi hinner inte prata klart innan vårt samtal avstannar av att två cancertanter med var sin luva på huvudet går förbi med långsamma steg. De tittar på varandra. Ler och går sakta, som om varje steg är en utmaning. Vi tittar på dem. Vännen tittar på mig. Jag tänker tillbaka.
Verkligheten är enkel och komplicerad, vacker och ful på samma gång. Det gäller att hålla fokus på vad som är viktigt. Lättare sagt än gjort när den basala människan i en tar över och den smutsiga stekpannan ges för stor plats i tillvaron.
Idag har jag fått förtroenden som är värda mycket, ett samtal som tog elva år att få till och en komplimang som var helt oväntad. Sämre kan man ha det.
