Känner mig sur och iriiterad och vet inte varför. Försöker verka "som vanligt" (vilket kanske är sur och irriterad..) inför familjen, men jag vet inte hur jag lyckas. Har ingen lust att göra någonting alls. Det är min sista semesterdag idag, men jag har ingenting emot att börja jobba igen - så det är inte därför. Kanske är det för att jag sällan kan släppa tankarna på cancer en längre period, som tar energi. Antingen är det min makes projekt som är på tapeten, en kompis som fått cancer eller en som precis är färdigbehandlad. Cancer, cancer, cancer. De är duktiga på cancer i Umeå - visst - men det är slitsamt att påminnas hela tiden.
Många av dem jag pratat med som haft cancer menar att de upplever sig ha blivit lätt hypokondriska så här i efterhand. Har man ont i huvudet så är det en hjärntumör, ont i höfterna är metastaser i skelettet osv. Själv log min läkare åt mig (kärleksfullt) när jag till slut berättade om mina symmetriska metastaser i axlar, knän och höfter. Han hade aldrig under sina 35 år som onkologläkare träffat på symmetriska metastaser, varken i Sverige eller utomlands, och trodde att min värk mer logiskt gick att förklara med en väldigt vanlig biverkning av hormontabletterna i samband med virus. Han hade nog rätt. Hade varit förkyld i nästan 1,5 månad. Jag kunde få en magnetröntgen om jag ville, men jag sa ett lättat "nej tack". Han tyckte att jag kunde ringa honom nästa gång, istället för att vara orolig i 1,5 månad. Man vill ju inte vara till besvär...
Det är svårt att agera smart efter man har haft cancer. För mig tar det mycket energi bara att hålla fasaden i ordning. Visst - det går dagar och ibland ett par veckor utan att jag befinner mig i en cancertanke, och jag pratar definitivt inte om det ofta.
Jag har tänkt leva tills jag är minst 60 år. Då är dottern 22. Det kommer att gå bra.