Ser målsnöret
De sitter nära varandra i väntrummet hon och han. Hon har händerna i knäet och tittar ner i marken. Han sitter och lutar sin vänstra axel mot henne. De pratar inte. Hon gråter inte. Han öppnar munnen flera gånger som för att säga någonting men ångrar sig varje gång. Hon har sitt hår kvar. Blicken är tung och ångesten synlig.
Jag sitter också i väntrummet på onkologen, med hår på huvudet och en avslappnad känsla i kroppen. Jag behövde inte ta några prover inför det här läkarbesöket så det kan inte finnas något som kommer att överraska mig när doktor Nisse börjar prata. Han vill bara höra att allt är ok så att han kan beställa min tolfte av sjutton behandlingar med Herceptin. Efter idag är det fyra behandlingar kvar.
När jag kommer in på Dagvården med mina rosa blanketter i handen, som visar att jag är "godkänd" för behandling, så möts jag av en stor kram. Det är en av sköterskorna som var på On The Mend konserten i onsdags som ville berätta vilken underbar kväll hon tyckte att det var. Jag måste lova att hälsa till maken och tala om för honom vilket fantastiskt arrangemang han skapat. Jag lovar och hinner få kramar av ytterligare tre sköterskor innan det är min tur att träffa sköterskan som ska ge mig en tid för behandlingen. 13.15. Då hinner jag ner på jobbet en sväng.
Innan jag går ser jag honom, han som har fått tillbaka sin cancer som snart verkar finnas överallt enligt honom själv. Han pratar med någon i telefon och skrattar. Så kan det vara trots allt, att skrattet finns där.
Jag får vara inne på ett behandlingsrum idag. Förra gången jag var i det här rummet var tre dagar efter den fjärde cellgiftsbehandlingen. Morgonen hade börjat bra och jag trodde att dagen skulle lunka på så sakteliga. Klockan nio på morgonen började jag känna hur det var svårt att gå. Mina knän värkte på ett sätt som jag inte hade varit med om tidigare. Sedan gick allting snabbt. Mitt skelett i bäckenet, knän och underben kändes som att det höll på att explodera. Det var bara att ringa maken som fick skjutsa upp mig på dagvården snabbt som rackarn. Efter ett par timmar och lite morfin var livet lugnt igen och jag insåg att de kommande två behandlingarnas biverkningar skulle behöva få hjälp av morfintabletter för att jag inte skulle förlora förståndet. Så blev det och nu är det över. Det känns helt ok att ligga i den här sängen idag.
Första sticket missade mitten av venporten, men andra gången gick det bättre. Hon är en av mina favoriter, min sköterska för dagen. Lugn och trygg med skärpta ögon. Jag bjuder på kola och ska skriva lite. Och vila.
Jag är inte så bra på att vila har jag fått höra av en vän idag. Jag har hört det förr. Kanske det är dags att börja lyssna.
