Själva fan med minnen
Igår kväll pratade dottern sprudlande glatt om att det är fem dagar kvar............FEEEEEEM DAGAR KVAR till att vi åker ner till Stockholm och ser två av hennes favoritband spela på Fryshuset. Lyckliga, gurglande ljud som aldrig tog slut. Å andra sidan skulle hon döööööö om hon fick träffa någon av de läderklädda, seriöst tatuerade unga männen - dö på ett positivt sätt såklart. Älskar tonåringar. De är bara känslor. De har inte eller känner känslor - de ÄR känslor. Mitt i mitt iakttagande av allt lyckligt skuttande slog det mig att det var länge sedan jag fick Herceptinbehandling... Borde det inte vara nästa vecka? Gulp! Minnet av en kallelse till min läkare flimrade framför ögonen på mig och jag tog mig till köket till "den viktiga pappershögen". Måndag klockan tio. Det innebär att jag alltså ska ta prover som läkaren hinner få svar på innan besöket. Måste ringa dagvården IDAG och få komma och ta proverna IDAG. Fan också att man ska vara som en guldfisk.
Det är klart att sköterskorna ordnade så att jag kunde komma idag och att jag inte behöver någon läkartid om proverna är bra - då får jag gå direkt till behandling på måndag eftermiddag. De är bara bäst.
Klockan två satt jag i min stol på Dagvården med en fryskloss tryckt mot venporten. Eftersom jag kom på idag att jag behövde ta prover typ direkt så hann jag inte förbehandla mig med ett bäbis(embla)plåster för att bedöva stället de sticker in nålen. Fryskloss fungerar lika bra! Blicken började vandra över lokalen för att kolla om jag kände någon. Då såg jag henne några stolar bort - en kvinna i min ålder med långt hår. En av sköterskorna satt nära henne och pratade och hade sin hand på kvinnans arm. Jag kände igen de papper sköterskan höll i. Information om cellgifter. Information om biverkningar. Om peruker. Om smärtlindring och information om medicinering mot illamående. Kvinnans ögon tittade fokuserat på sköterskan. Hon blinkade knappt. Rädslan i hennes blick var påtaglig.
På ett ögonblick var mitt lugn som bortblåst. Igenkännandet och minnena överföll mig med full kraft. Jag var hon. Hon var jag. Jag ville gå dit och sitta bredvid henne jag också. Säga att det kommer att gå bra. Säga att cellgifter inte känns som flytande eld i dina blodådror. I det ögonblick hon befann sig i precis där och då finns ingen tröst att få. Det värsta har hänt och det finns ingen väg förbi det som måste ske. Du vet att en tid av någonting du inte har en aning om hur det kommer att bli väntar, och det enda du kan känna är rädsla och hjälplöshet. Du tittar på sköterskan som håller sin hand på din arm och litar på det hon säger även om du knappt hör ett ord. Du försöker se tapper ut men orkar inte riktigt.
Väl hemma tappade jag upp ett bad och funderade över dagen hittills. Mina frusna leder har tinat och jag har torkat mina tårar. Tänker fortfarande på kvinnan på dagvården med det långa håret och hoppas innerligt att allt kommer att gå bra.
