Jag bryr mig inte
För 1,5 vecka sedan rasade vårt handfat med tillhörande lådor från väggen i vårt badrum. Dottern fanns som tur var på plats och lyckades fånga möbeln innan den rev sönder vattenledningen vilket skulle ha lett till omfattande elände utan ände. Tur att den inte heller rasade på hennes tår! Det kan ALLTID bli värre. Hur som helst så har vi varit utan fungerande badrumsmöbel i 1,5 vecka. Den har stått och balanserat på två skurhinkar och väntat på att bli nerskruvad. Mitt gamla jag hade stressat upp maken över detta och ringt runt som en galning samma dag det hände för att förmodligen ha en hantverkare på plats nästa dag. Den nya jag har inte brytt sig. Det får bli när det blir. Idag blev det. Ringde två samtal och fick tag i nummer två som kunde komma förbi på en gång. Vilken tur att jag var hemma och jobbade på förmiddagen.Det är skönt att inte bry sig lika mycket som tidigare. Vad är definitionen av "tidigare" då? Jag vet inte riktigt. Det kan vara efter Frötuna som det har hänt något. Det som fått mig att släppa ner axlarna en hel del var någonting som kursledaren på Frötuna sa, nämligen att vi alla pratade om att vi längtade tillbaka till hur livet var före vi blev sjuka. Hon undrade stilla om vi verkligen trodde att det var meningen att vi skulle leva livet precis som innan cancern slog till? Skulle vi gå helt opåverkade utan behov av att ändra på någonting alls i våra liv?... Det blir lite jobbigt när kloka människor ställer enkla men kloka frågor.
Det är klart att jag varken vill, kan eller ska leva precis som innan jag blev sjuk! Jag har ju dessutom två perioder av krishantering, operationer och behandling i bagaget som påverkar mig som person. Jag vill inte stressa och hinna med "allt" på kortast möjliga tid. Varför? Minnet är fortfarande inte som det ska(?) men just nu så bryr jag mig verkligen inte. Det värsta som kan hända är att någonting glöms bort. Många gånger påminner någon annan mig om det jag glömt. Det är en ny lite konstig upplevelse men inte alls otäck. Jag ler lite och tänker att "jaha - är det så här det känns....".
Hittills idag tror jag inte att jag har glömt något viktigt. Har jag det så......bryr jag mig inte. Ut i solen och gå till jobbet. Hörs en annan dag :)
