Börja och sluta
Jag skriver för att jag inte vill prata. Det kanske inte är hela sanningen, men ändå. Jag skriver för att jag inte orkar prata mer än precis så mycket och så länge som jag orkar. Inte ett ord mer. Hur det än är så finns inga goda råd som kan sopa bort henne - den fula ångesten. Hon kommer när som helst och med full kraft. Slår undan benen på mig. Trots det vill jag inte prata. Speciellt inte om de ord jag skrivit här. Det vore som att jag, i min dröm, stod mitt på torget med byxorna nere vid fotknölarna och du kom fram till mig i drömmen och sa att "jag ser din rumpa". Dagen efter på jobbet så skulle du komma fram till mig igen och säga att "jag såg din rumpa i din dröm inatt". Vad svarar man på det? Jag vet att du såg den men vi kan väl låtsas som att du inte gjorde det. Eller?
Hon är jobbig med mig just nu min ångest. Jag läser om metastaser i skelett och i lungorna och i levern och i hjärnan. Jag läser om möjlighet till behandling av metastaser, om möjlig överlevnad alternativt livslängd. Jag vet att jag inte borde, men jag läser. Ska sluta med det. Vill inte prata om det eller få sms som visar att du har läst om att jag läser. Måste bara få ur mig det så kanske det är lättare att släppa.
I morgon är en ny dag. Förhoppningsvis en dag utan regn.