Vilken dag är det?
Hoppas på ihållande vår och sol och torra vägar och inget mer snöande och ljusa kvällar och fortsatt frisk. Blev många "och" där men det får det bli när man gör en horisontell önskelista. Fåglarna kvittrar utanför fönstret och det är bara jag som sitter i köket och är vaken. Även om det är skönt att vara ledig så märker jag att jag blir trött i huvudet av att huset är fullt med människor hela tiden. Den här helgen har dottern haft två olika kompisar sovandes hos sig vilket innebär ett massa härligt fnittrande och sena kvällar. Det är väl ändå så det ska få vara. Inte en massa måsten hela tiden. En sån här lång helg behöver man inte ens veta vilken veckodag det är. Det är bara att vara. Snart, snart, snaaart är det sommar och inga sockar på fötterna och sol och grönt gräs. Snart.All födelsedagskladdkaka och allt påskgodis har gjort att vi - en av dotterns vänners mamma och jag - har bestämt att både mammor och döttrar ska åka till gymet och träna idag. Det blir inte ett trettiominuterspass utan betydligt längre. Ser faktiskt fram emot det. Det är skönt att ha plockat fram boxarhandskarna också. Mina muskler minns hur man gjorde men jag orkar ungefär en tjugondel av vad jag gjorde när jag var som mest vältränad. Jag VET att man inte ska jämföra sina prestationer i ett gym med den tid då man tränade sex pass i veckan och vägde tio kilo mindre. Men ändå...Tragiskt dålig kondis! Nu har jag ont i knäna efter tjugo minuter på löpbandet, och då har jag inte ens sprungit.....jag har promenerat snabbt och joggat lååååångsaaaaamt.
Tycker att jag blivit stelare i armen på den sida jag är opererad. Det känns som att det stramar mer runt ärret. Kanske inbillning, kanske inte. Det spelar egentligen ingen större roll. Bara en känsla. Mina avdomnade tår är mindre avdomnade i alla fall. Vissa stunder vissa dagar tycker jag att de känns helt normala. Har slarvat med att göra Qi Gong nu på slutet. Fy mig. Det funkar ju faktskt.
Börjar jobba 75% nu efter påskledigheten. Det kommer att gå bra. Känner mig pigg i kropp och huvud även om cancerdemensen är påtaglig emellanåt. Jag tappar ord. Ord som jag har kunnat i evigheter. Borta. Inte lönt att bli irriterad och frustrerad. Man får leka charader helt enkelt och ta omgivningen till hjälp. Det brukar lösa sig.
