Smart...
Det var en lite speciell känsla att sitta på jobbet igår eftermiddag och känna hur ögonlocken föll ner mot kinderna. Mötet var viktigt och intressant och människorna engagerade. Trots det. Inga batterier kvar i kroppen. Till slut var jag tvungen att säga som det var, lämna mötet och ringa maken. Han hade en timmes arbete kvar innan han kunde åka hem. Under promenaden till hans jobb var inte trottoaren tillräckligt bred. Benen bar knappt och jag kände yrseln krypa på. Väl på makens jobb förklarade jag för honom att jag inte kände mig körduglig - jag behövde hjälp att komma hem. Han skulle bara snabbt packa undan allting, så jag gick ut och satte mig i bilen och väntade. Tårarna kom i samma sekund jag blev ensam. All ork var som bortblåst. Smart Jeanette...Smart att vara fullbokad hela de första dagarna du börjat jobba 75%. Smart att jobba över lunchen och inte vila alls. Jävulskt korkat. Inte konstigt att tårarna kommer.Väl hemma var det raka vägen till sängen och två timmars koma. Jag hörde maken och dottern åka och handla och prata om vad de skulle laga för mat. Det var skönt att höra surret och förstå att jag inte förväntades delta över huvud taget. Tacos och vitt vin. Det blev en kanonkväll med mycket vila.
Jag är sämre i högerarmen nu. Den där "strängen" man kan få i den opererade armen, om man tagit bort lymfkörtlar, är inte skojjig med mig nu. Det spänner och drar och värker och rörligheten är "sådär". Bara att börja göra övningarna igen. Aj. Som. Fan. Inte lönt att gnälla utan bara att bita ihop och göra.
Fadern tog dottern till ridningen i morse så idag har maken och jag haft en stilla frukost och pratat om On The Mend. Skivsläpp lördag den 18 april. Konsert den 29 april. Jiiiises. Nu är det nära. Ojojoj!
Måste lugna nerverna med en kopp kaffe och en stund i solstolen nu. Sköt om er!
