Hur gör man?
När slutar man bete sig och hänföra allt som händer i ens liv till att man är en f.d cancerpatient och när börjar man bara vara "Jeanette" tro? När slutar omgivningen fråga "hur är det" med tyst hänvisning till att man haft cancer? Jag tänkte på det idag när jag höll på med en sak på jobbet tillsammans med två andra personer. Plötsligt kände jag hur energin och koncentrationen bara tog slut. Det var som om det sa "popp!" i huvudet på mig och efter det ögonblicket fanns ingen mer intelligens kvar att nyttja. När jag tog upp det med mina kollegor sa de att de kände exakt samma sak - som att huvudet var helt urblåst. Va!? De kände likadant? Härligt.
Jag kanske inte längre blir tok-slut i huvudet för att jag har haft cancer utan för att jag är en 50-årig kvinna med halvtaskig kondition som har ett jobb - eller rättare sagt ett liv - som kräver sitt när det handlar om energi. Jag kanske är helt normal nu. Som alla andra. Ingen skillnad alls när det handlar om vardagströtthet. Jag har haft cancer. Haft. Har inte.
En kompis berättade för ett tag sedan att hennes mamma - som också har haft bröstcancer - fortfarande - efter tio års friskhet - pratar om att "ojojoj hon har haft bröstcancer och hur ska det gå?!". Så vill jag inte bli. Jag vill inte klarma mig fast vid den här upplevelsen som ett slags centrum för min existens och person i ett decennium. Inte ens i ......något år till. Det är svårt att sätta någon tidsgräns om jag ska vara helt ärlig. Plötsligt händer något jävla skit igen med någon provtagning som för en ner i det svarta hålet. Tre veckor senare visar det sig att allt är normalt och då ska man hoppa på livets normaliteter igen som om ingenting har hänt. Nä, jag tror att vi är ganska skadade av vad vi varit med om vi cancertanter, och farbröder.
Får nog ta livet dag för dag, vecka för vecka, månad för månad och till sist år för år.
