En ny fas - strålbehandling
Det är spännande hur psyket kan ställa till det för en. Även fast jag vetat om att jag skulle träffa min läkare Nisse idag för att planera min strålbehandling så var ändå magen som en knut på mig i morse. Att planera för strålning innebär inte att ta några prover som involverar nålar, det innebär inte att det är någon ny skit i kroppen på mig eller att jag kommer att få en massa hiskeliga biverkningar. Varför är jag då ett nervvrak?! Jo - för att varje gång jag ska lägga mig i en röntgenapparat av något slag så tror jag att de ska hitta något mer elände. Det är bara fem veckor sedan jag fick svaret från skiktröntgen att det inte finns kvar någon cancer i mig. Efter det har jag fått min sista cellgiftsbehandling och det är mycket sällan som ny cancer (har min doktor sagt) utvecklas under tiden man får cellgifter.
När jag satte fart mot bilen för att åka iväg var jag så stressad att jag knappt hade haft tålamod att pussa maken hej då. Jag satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Naturligtvis satte låten "One of these days" med Foo Fighters igång. En textrad i låten är "One of these days, your heart will stop and play it's final beat"..........Gråtklump i halsen.
Väl framme gick jag först upp på dagvården för att träffa doktor Nisse. Vi pratade om strålbehandlingen och han berättade saker som gjorde att jag insåg att min tid med biverkningar inte alls är över. Måste ha förträngt att man kan (ca 50%) drabbas av svullen arm och fingrar på den arm vars sida av kroppen får strålbehandling, dvs höger för min del. En fördel i det eländet är väl att jag är vänsterhänt. Nisse säger att det inte innebär värk, men att det kan spänna, svullna upp och att armen kan kännas tung. Händer det så kopplas sjukgymnast in och man får hjälp med stödstrumpa och en massa övningar. Svullnaden kan komma under själva strålningsperioden, en månad eller ett år efteråt - det går tydligen inte att säga. Nähä vad kul då. Jaja - strålning räddar liv, precis som min läkare sa, så det är bara att gilla läget. Igen.
Träffade min behandlingskompis i väntrummet. Nästa behandling blir hennes femte, dvs NÄST SISTA cellgift. Det är inte länge sedan jag var där själv och man räknar verkligen dagar och veckor till dess man är färdig med den delen om ”allt bara flyter på”. Vi skrattade åt vår fantastiska kondition och konstaterade att jag nog är vältränad just nu jämfört med henne eftersom jag inte får hjärtstillestånd efter en "snabb" rusning på tre meter. Det var länge sedan jag kunde skryta med att vara mer vältränad än en som är tio år yngre.
En våning under dagvården ligger ”Nuklearmedicin” dit man går om man ska strålas eller röntgas i någon av de stora skrämmande apparaterna. Det var fullt av gamla farbröder och tanter i väntrummet….åsså jag. Träffade en vän som jobbar på NUS och fick kramas och skratta lite innan mitt namn ropades upp.
Jag fick klä av mig på överkroppen innan det var dags att kliva in i rummet där jag skulle genomgå datortomografi. Man gör det för att de ska ha koll på exakt vart de ska stråla beroende på vart tumörerna satt. För min del blir det, förutom höger sida överkroppen, även strålning i armhålan eftersom jag hade spridning till en lymfkörtel. Man är ganska utelämnad där man ligger naken på överkroppen på en brits, med armarna ovanför huvudet, och två sköterskor lutande över sig. De tejpar saker på dig och ritar lite här och där. Eftersom de är proffs pratar de tack och lov med dig och inte med varandra. Tre nya tatueringar blev det också när jag lix var igång! De tatueringsmarkerade prickar på tre ställen för att märkningen inte ska kunna tvättas bort under den här veckan. Själva strålbehandlingen börjar nästa vecka. Varje dag under fem veckor vilket gör att jag är klar med den här delen av behandlingen den 5 december.
Bara håret ville ta och sprutta på lite så jag slipper se ut som ett fjunigt miffo! Ögonfransarna har börjat kämpa sig ut lite, så jag har ett antal strån som säkert är 3-4 mm långa. Vinklar man borsten rätt så går det att få dit lite mascara på dem.
Förutom en förmiddag på NUS har jag hunnit med att vara med på ledningsmöte med jobbet i 1,5 timme och gå ut en snabb promenad på 45 minuter. I morgon är det fem veckor sedan min sista cellgiftsbehandling och min kropp har blivit MYCKET piggare den här sista veckan. Jag känner mig tacksam och glad att ”allt” verkar gå åt rätt håll.
